En gråmulen onsdagsmorgon och jag vaknade tidigt av mig själv

hasar runt i varma raggsockor, de satt på hela natten, inte likt mig?
jag som alltid sover med fötterna utanför täcket, men inatt var det kallt utan att jag ens hade öppnat fönstret
jag tänker ta en lugn morgon, fortsätta hasa runt, tända ljus, äta något? Frukost.... den är svår ibland... lite olika knep och jag brukar få i mig något..
Titta på min skäms-serie (Hart of Dixie) dricka varmt té, få igång kroppen sakta men säkert efter en orolig och drömrik natts sömn, månen borde väl vara på tillbaka gång nu?..
fortsätta med röjet här hemma och upplockning av flyttkartonger, kasta gamla papper, slänga sådant vi inte använder som ingen vill ha, skänka bort sådant som vi inte använder men som någon annan vill ha, rensa rensa rensa och organisera och styra upp möblering av det lilla rummet, snart så blir det fint!

Ute har vinden lugnat sig men de hugger ner skogen där jag bott och jag tröstar mitt ledsna hjärta

Ikväll pratar vi lågmält och myser i stora rummet i soffan och fåtöljen och jag frågar: Skall vi öppna glöggen? Och han säger, det tycker jag, går du och värmer lite? Jag värmer årets julglögg tills den nästan kokar och ropar från köket att den luktar svagt av parfym och häller sedan upp den i våra små gröna koppar och vi smuttar och sippar och godkänner den båda två och jag tänker att den här julen kan nog bli ganska bra

sen så gick jag vilse och fann en annan värld

jag visste att den här flytten kom precis i sista sekunden.
den kom så rätt i tiden, så det är bara inte klokt.
ett vattenfall som öser över mig, flöde av insikter och utveckling, avslut och börjaompånykula och jag och livet har liksom blivit blixtförälskade
inte på det sättet så att jag står och tänker åh vad jag är glad att få leva, åh vad jag är glad. nej.
jag är inte glad. men jag är inte heller ledsen.
jag bara är. ett steg närmre till att få vara ett med mitt universum just nu
just nu
just nu

Det viner och rycker och skallrar i fönsterrutorna

ikväll är det full kulingvind här vid havet. Det blev mörkt en timme tidigare och jag misslyckades med kvällsmaten och tappade ut ett halvt ljuspaket på golvet så alla rullade under skåp och bord och sen så har jag munsår på undre och övre läppen och idag hånskrattar de sista dagarna av oktober åt mig

Oktober snart till ända, november tar vid.

Det var något alldeles särskilt med denna månaden... Oktober 2012.
Jag fyllde 28 år.
Ett frö i mig hade börjat gro. Så kom en störtflod och allt var bortsköljt.
Många fulla månar, många nymånar
Kapitel som avslutades och nya påbörjades, hann vi med extra mycket denna oktober?
Vädret bjöd på en salig blandning, med stormbyar, hagelskurar, minusgrader och 12 plusgrader, vackra färger som nu suddas ut
Mitt hår har blivit så långt och jag tror jag blev vuxen på riktigt

Drömmarna ligger intrasslade i lakanen och solen skiner idag också

och jag vaknar klockan åtta av mig själv, utvilad, inser först två timmar senare att klockan i själva verket var nio enligt min kropp och att jag hade glömt bort att klockan på mobilen ställer om sig själv till vintertid.

Jag skulle kunna säga att jag ser ljuset men det gör jag inte och det är rätt skönt

Automatiska tankar.
De kommer alltmer sällan nu. Orden som gick på repeat i mitt huvud hörs inte lika starkt.
Jag orkar inte mer. Det tjänar ingenting till. Vad är det för mening. Varför skall jag finnas till.
Jag har inte vänt dem. Jag motargumenterar inte heller med positiva tankar.
De får finnas där. Kämpar inte, varken för eller emot.
Men det är skönt när de klingar av.
Det är skönt att allt inte är nattsvart längre. Här skulle jag kunna säga att jag ser ljuset.
Det gör jag inte. Men jag försöker se livet för vad det är.
Jag tänker inte så mycket omkring det, jag bara är. Är mitt i livet.

Att kunna känna att jag står här. I mitten. Även när det drar åt olika håll, kastvindar och åskoväder. Så finns jag för det mesta kvar i mitten, låter vindarna smeka över kinderna, blixtrarna sicksacka över mitt huvud.

Hit och dit och fram och tillbaks

Vi bär saker, flyttar och omplacerar. Liksom jag, i mitt bagage och värderingar har gjort de senaste månaderna.
Ta fram, titta på, vrida vända, testa i hjärtat, testa i magen, passar det här?
Kastahög där och sparahög där, här är som ett enda stort Tetris.
Jag har upptäckt att jag klarar rätt så mycket nuförtiden, mer än jag vill låta mig själv tro.

vardagligheter igår och idag

handla i lugn och ro i affären innan fredagsrushen av folk, titta på nya förpackningar, andras korgar, grunna på maten till imorgon, spontanhandla närproducerad gårdsglass till extrapris och sedan komma hem och fylla frysen och kylskåpet med allehanda grejer och till kvällsmat tar jag de tre sista gamla skalkarna av ostarna, river och lägger på pizzan

fram och tillbaka till tvättstugan i sol, hagel, storm, regn, tvättstugan som så ofta är varm och behaglig, tvättmaskinerna står där och tuggar, dag ut och dag in, tryggt och stadigt och jag yogar med tvättmaskinstimern som tidtagare

skura golven med varmt såpvatten, blöta skura torka blöta skura torka torka med torktrasor under fötterna fram och tillbaka över golven och strumporna blir blöta men det gör inget för de kan jag ta av sedan och sen när jag häller ut skurvattnet i handfatet så blir det alldeles brunt och det är så tillfredsställande att se smutsen rinna ut i avloppet

gå ner tre trappor med en bananlåda fylld med mattor, bort till mattställningen, skaka så dammet flyger och yr i vinden, gå tillbaka tre trappor upp och lägger ut vädrade härliga mattor på nyskurade golv

sen ser det ut så här på kvällen

och det lilla rummet badar i ljuset från månen där uppe

kallt golv mot ryggen, kroppen mitt i rutan av ljus, skuggorna på väggen 

Det bor en flyttfågel i mitt hjärta och hösten är snart förbi

Jag dricker alldeles för mycket kaffe de här dagarna, det snurrar och jag mår illa, men det bekommer mig inte.
Först var det alldeles stilla i flera dagar, dimmigt och vinden höll sig borta.
Idag tar den i med full kraft, det viner i dörrspringorna och alla löven faller av och jag känner mig så som jag alltid gör om höstarna, full av något obeskrivligt, en längtan, ett vemod, en önskan, en kraft, en rastlöshet.
Jag behöver ömsa skinn, bli av med sommaren, allt det jag ville men inte gjorde, solen som aldrig kom.
Jag är ett höstbarn och nu kommer mina rätta färger fram, men allt går så fort, en ögonblinkning och sen är allt grått och jag gömmer mig bakom mina murar här i vårt fort, stänger in mig och glömmer bort hur man gör för att blomma.

Instagram

Jag gillar att hänga på Instagram och leker med bilder där.

Ni hittar mig under namnet Daisyem.

om sånt jag inte säger och sånt jag helst vill se

en liten längtan, ett frö som grodde och ord som fyller hjärtat och jag tänkte, att jag beger mig ut i bloggosfären igen.
Hej.