Det är senare halvan av november nu

och känslor är vakuumförpackade någonstans långt in, där de inte går att nå och jag vet inte ens om jag vill nå och min kropp är långt bort i rymden.
Mörkret är liksom överallt nu, tungt, kvävande, syret sugs ut ur rummen och hjärtat skrynklar sig som när man äter sur citron.
Vakuumförpackat håller väl ett tag, så för nu. låter jag det vara.
Vi samtalar lite snabbt, citronhjärtat och jag. Det är okej. Skrynkla på. Jag skall ingenstans.