Det är mitt i mars nu och jag sover inte om nätterna

Snön föll. Och ligger kvar. Kylan i vinden fryser kroppens varje cell till is.
Våren känns långt bort och orden likaså.
Men ljuset är tacksamt, lika förvånad varje dag, när det fortfarande är ljust efter klockan sex på kvällen.

Buffar inuti magen, och jag undrar, är det på riktigt? Kan det verkligen vara möjligt? Så tidigt?
Jag har varit väldigt blyg och reserverad, är det fortfarande. Undvikit magen, och känner mig fjantig när jag säger att jag är gravid. för allt känns så overkligt och faktiskt lite obekvämt. svårt att känna att det passar mig. Först var jag bara rädd. för att något skulle hända, att göra fel, röra mig galet, för att gå på toa, för att skratta, nysa, hosta, hoppa. det har släppt, och nu känns det mer tryggt, men så himla ovant. och lite pinigt nästan...
fast jag tror det beror på vad jag tror att folk förväntar sig av mig (vilket jag såklart inte bryr mig om egentligen) jag har fått för mig att man förväntar sig sprudlande glädje och utåtriktad glädje.
men sån är inte jag.
inte utåt. men det betyder jnte att jag inte är det inom mig.
Jag tror att det är det jag låter begränsa mig, att bara för att jag inte kan visa det utåt, så kan jag inte ens visa det för mig själv.
Jag behöver gå djupt in, meditera kanske. Söka och finna.
vi skall nog lära känna varandra så småningom, du och jag pyret.