De kommer alltmer sällan nu. Orden som gick på repeat i mitt huvud hörs inte lika starkt.
Jag orkar inte mer. Det tjänar ingenting till. Vad är det för mening. Varför skall jag finnas till.
Jag har inte vänt dem. Jag motargumenterar inte heller med positiva tankar.
De får finnas där. Kämpar inte, varken för eller emot.
Men det är skönt när de klingar av.
Det är skönt att allt inte är nattsvart längre. Här skulle jag kunna säga att jag ser ljuset.
Det gör jag inte. Men jag försöker se livet för vad det är.
Jag tänker inte så mycket omkring det, jag bara är. Är mitt i livet.
Att kunna känna att jag står här. I mitten. Även när det drar åt olika håll, kastvindar och åskoväder. Så finns jag för det mesta kvar i mitten, låter vindarna smeka över kinderna, blixtrarna sicksacka över mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar