Det finns ju såklart alltid två sidor på kakan..
Och hur svart det än kan tänkas te sig i kriget i huvudet.
Så brukar jag alltid komma nära mig så jag kan trösta mig.
Jag tillåter mig att ha svarta dagar. När tankarna skuggboxas med varandra och jag hinner inte tänka den ena förrän den andra tar över, och det mesta blir hopplöst och ömkligt.
Men jag vet ju. Att de går över.
Om jag bara låter de vara som de är och inte begraver mig.
Om jag ändå ser till att ha nån liten ljuspunkt.
Om jag ser till att ändra det där "alltid" till "just idag".
För tänker jag efter så är det inte "alltid" saker och ting är på ett visst sätt..
De är på det här sättet just idag.
Och jag kan inte för allt i världen sia om hur de kommer te sig i morgondagens ljus.
Och lika mycket som jag tillåter mig att ha svarta dagar, så tillåter jag mig att ha lusa porlande dagar, eller dagar med regnbågar i varje hörn.
4 kommentarer:
At kunne favne sig selv med alle de sider vi nu engang besidder, dét er en gave.
At accepterer det triste og opgivende. Noget jeg øver mig i :)
Ja, öva och påminna sig själv hela tiden, tror jag är nödvändigt för att klara av att omfamna alla sina sidor. :) heja dig, öva på! :)
det där är så sant kära du! en sak i taget. dag för dag. dt är en träning det där. och jag försöker också..
kramar Lycke
Hejja oss för att vi tränar och övar och försöker vara medvetna!
Skicka en kommentar