Det är ingen rolig känsla att få, inget jag önskar skall ske i min kropp

Men det gör det.
Varje gång. jag hör eller läser om någon som är gravid.

Då rinner allt mitt blod ner i golvet och flyter ut i en stor pöl
Antarktis iskyla kramar hårt om hjärtat och stora oceanen samlas i mina ögons gropar.

Det är fortfarande så, trots att jag själv är gravid nu.
Det är så, att jag drabbas fruktansvärt hårt av avundsjukan som uppstår över att andra kan få barn av sig själva.
De har fått gåvan att göra barn tillsammans med kärlek, i sängen, i soffan, på bordet, i hallen.

Medan vi, åker 18 mil tur och retur efter två långa veckor av hemska hormonbehandlingar rakt in i magen, och plockar ut ägg. Om vi har tur.
Åker tillbaks 18 mil tur och retur efter fem dagar. Om vi har tur.
Får ett befruktat ägg, genom ett rör, tillbaka. Om vi har tur.
Blir gravida. Om vi har tur.
På något annat sätt kommer det aldrig att gå.
Och den sorgen.....

Jag vill bli så hjärtans glad och rörd över livets mirakel för andras skull, som jag blev förr.
Jag älskade att få höra om när någon var gravid.
Men nu river det mest upp dåligt igensydda sår..
Såklart missunnar jag verkligen ingen annan att få uppleva undret att bli gravid.
Inte alls.
Tvärtom. Jag önskar för allt i världen att alla slapp genomgå det vi gjort.
Såklart är jag evinnerligt tacksam över att vi blev med barn.
Men sorgen finns kvar, över att vi aldrig någonsin får uppleva känslan av att bli gravida helt av oss själva, helt naturligt, så som det var meningen att det skulle gå till. Att kunna skaffa precis så många barn vi vill och hade önskat och drömt om.

Och sorgen den vandrar hand i hand med en osäker lycka.