Olika sprutor i tio dagar, sedan resor till närmaste stora stad två gånger den veckan.
Allt för vi skall kunna få ett barn. Kanske.
För så ligger det till och detta är vår verklighet.
Den gången gick det, sen gick det inte mer.
Och nu sitter jag här igen. Med sprutan i min hand. Första dagen idag av tio dagar och jag vill men ändå inte och alla tankar är lika svåra och det gör så satans ont fast ändå så känner jag ingenting.
2 kommentarer:
kära du. det känns att läsa om det där. tänker att man skyddar sig mot de där känslorna..stänger av. tror det är bra att gråta, att lösa upp allt även om det blir en enda sörja..
tänker på dig. det blir nog bra det där tänker jag..
kramar Lycke
(skrev svar på min blog)
Kära du. Det är som Lycke skriver. Jag har flera vänner som har varit där som du är nu. Resan är så jobbig, men jag tror att det blir bra med er! Ge inte upp och försöka fånga solglimten när de visar sig.
En bamsekram
Skicka en kommentar